Guide till obesitas, fetma och övervikt

obesitas , även kallat svår övervikt eller fetma, är en kronisk sjukdom som kännetecknas av en överdriven ökning av fettvävnaden i kroppen. Det är ett komplext hälsoproblem som kan påverkas av olika faktorer som genetisk predisposition, livsstil, matvanor och miljöförhållanden.

WHO definierar obesitas utifrån det så kallade Body-Mass-Index (BMI), som beräknar förhållandet mellan kroppsvikt och kroppslängd. Ett BMI på 30 eller högre betraktas som kännetecknande för obesitas . Observera: BMI är ett riktvärde som inte tar hänsyn till individuella skillnader i kroppssammansättning och muskelmassa.

Termerna obesitas och övervikt används ofta synonymt. I själva verket finns det dock vissa skillnader.

Övervikt betyder, enkelt uttryckt, en högre kroppsvikt jämfört med en referens som anses vara "normal". Det bestäms i regel utifrån Body-Mass-Index (BMI): Från ett BMI på 25 talar man om övervikt eller pre obesitas .

Termerna obesitas eller fetma beskriver däremot ett tillstånd av svår övervikt. I detta fall har överdrivna mängder kroppsfett ansamlats. Om detta till exempel är fallet i bukområdet talar man om abdominal obesitas  (bukfetma). Diagnosen obesitas  sker normalt också med hjälp av BMI, där ett BMI på 30 eller högre är en indikator.

Obesitas  är en kronisk sjukdom och är oftast kopplad till en högre risk för hälsokomplikationer och följdsjukdomar.

Övervikt kan vara en riskfaktor för utveckling av obesitas , men behöver inte vara det. Inte alla som är överviktiga blir nödvändigtvis adipösa.

obesitas är en kronisk sjukdom med komplexa biologiska orsaker. Psykosociala faktorer som stress eller emotionell belastning kan påverka ätbeteendet, men är sällan ensamma orsaker till obesitas. Ofta hänger också olika faktorer samman.

Genetiska och biologiska faktorer

• Predisposition: Vissa människor har en genetisk predisposition för effektivare fettlagring.
• Hormonella influenser: Sjukdomar som hypotyreos (underfunktion i sköldkörteln) eller Cushings syndrom, där kroppen ständigt producerar för mycket kortisol (ett stresshormon), kan gynna viktuppgång.
• Ämnesomsättning: Individuella skillnader i energiförbrukning påverkar vikten.

Kost- och livsstilsfaktorer

• Energirik kost: En kost med högt socker- och fettinnehåll kan bidra till viktuppgång.
• Brist på motion: En inaktiv livsstil leder till att färre kalorier förbränns.
• Konstant tillgång till mat: Ett överflöd av hög kaloriska livsmedel främjar omedvetet ätande.

Psykologiska och sociala faktorer

• Känslomässigt ätande: Mat som en copingstrategi för stress, ensamhet eller depression.
• Sömnbrist: Påverkar de hormoner som reglerar aptiten – leptin och ghrelin – och kan förstärka hungerkänslan.
• Socioekonomiska faktorer: En låg social status kan vara associerad med ohälsosamt ätbeteende och stress.
• Uppfostran: "Ät upp allting på tallriken" eller "Ät medan maten är varm" – uppfostrings åtgärder som dessa kan leda till att det naturliga aptit- och mättnadsbeteendet störs redan i barndomen.

Medicinering och medicinska faktorer

• Läkemedel: Vissa antidepressiva medel, antidiabetika eller kortison kan gynna viktuppgång.
• Ätstörningar: Särskilt hetsätningsstörning (Binge-Eating Disorder) är en vanlig riskfaktor för obesitas .

Obesitas eller fetma kan orsaka många andra sjukdomar. Många organ och organsystem kan påverkas. Dessa inkluderar:

• Störningar i kolhydratmetabolismen (t.ex. typ 2-diabetes)
• Störningar i Fettomsättning 
• Gikt
• Störningar i blodkoagulering
• Kroniska inflammationer
• Sjukdomar i hjärt-kärlsystemet
• Demens
• Sjukdomar i njure och blåsa
• Hormonella störningar
• Komplikationer i lungorna
• Sjukdomar i mag-tarmkanalen
• Sjukdomar i rörelseapparaten (leder och muskler)
• Vissa cancersjukdomar
• Ökad risk för operation och ärrbildning.
• Ökad olycksrisk
• Inskränkning av dagliga aktiviteter; minskad livskvalitet
• Ökad risk för depression

Övervikt och obesitas (fetma) är ett av Sveriges allvarligaste folkhälsoproblem – och trenden är fortsatt negativ. Mer än hälften av den vuxna befolkningen i Sverige har övervikt eller obesitas.

Enligt statistik från Folkhälsomyndigheten (baserat på självrapporterade uppgifter för 2024) var förekomsten av övervikt eller obesitas högre bland män (cirka 59 %) jämfört med kvinnor (cirka 48 %). Andelen med enbart obesitas (BMI över 30) var däremot nästan lika stor för båda könen, cirka 18 %. Förekomsten ökar även med åldern.

Statistik från Statistiska Centralbyrån (SCB) visar att andelen vuxna med övervikt eller obesitas ökade från 31 till 52 procent mellan 1980 och 2022. Under samma period tredubblades förekomsten av obesitas.

Även om vuxna är mer drabbade, visar statistiken att ökningen har varit snabbare i de yngre åldersgrupperna. Mer än var femte ungdom i åldern 16–19 år har övervikt eller obesitas, och förekomsten är högre bland pojkar än bland flickor. Även bland barn i lågstadieåldern (6–9 år) har ungefär vart femte barn övervikt eller obesitas, enligt Livsmedelsverket.

Liksom internationellt drabbas män oftare av det metabola syndromet (störningar i socker- och fettomsättningen samt högt blodtryck) än kvinnor. Detta beror delvis på den olika fettfördelningen, där män oftare ansamlar fettvävnad visceralt (runt organen) jämfört med kvinnor som lagrar mer fett subkutant (under huden).

Det finns olika sätt att behandla obesitas. Oftast kombineras de. Grunden för all obesitasbehandling är det så kallade Basprogrammet eller det multimodala konceptet.

Basprogrammet

Basprogrammet, även känt som det multimodala konceptet, innehåller 3 behandlingskomponenter.

1. Näringsterapi/Kostterapi
   Den permanenta omställningen av kosten är en utmaning. Vanor som har utvecklats under lång tid kan inte ändras över en natt. Särskilt personer med obesitas behöver därför individualiserade kostrekommendationer. Rådgivningen bör anpassas till terapi målen och patientens risk.
   Avgörande för framgången är att även den personliga och professionella miljön beaktas. Dessutom krävs konkreta mål, till exempel ett klart definierat kaloriunderskott. Praktiska aspekter av kostomställningen bör inte heller försummas. Helst bör patienter lära sig vad som är viktigt vid inköp och hur man utan stor ansträngning kan tillreda välsmakande, balanserade måltider med tillräckligt med kostfiber och magert protein.
2. Rörelseterapi/Motion Terapi
   Motion är en annan central del av obesitas behandlingen. Riktlinjerna inkluderar bland annat att patienterna bör kombinera styrke- och uthållighetsträning: minst 150 minuters uthållighetsträning per vecka samt styrketräning för att bygga upp respektive bevara muskelmassan. Vid ett BMI över 35 bör valet falla på ledskonande sporter som simning eller vattengymnastik. Det är viktigt att alltid fastställa realistiska mål för fysisk aktivitet inom ramen för patient rådgivningen.
3. Beteendeterapi
   För viktreduktion måste den invanda livsstilen och därmed beteendet ändras. I en beteendeterapi stöder terapeuter patienten i att hantera möjliga orsaker till fetma. Beteendeterapin hjälper drabbade att identifiera och förändra ogynnsamma matvanor och beteendemönster. Ofta spelar automatiserade mönster eller emotionella utlösare en roll. Bevisade strategier inkluderar bl.a. självobservation, stimuluskontroll och hantering av känslomässiga hetsätning anfall.
   Terapin ska naturligtvis anpassas till den individuella situationen. Till dess centrala komponenter hör i regel att de drabbade själva observerar sitt beteende och sina framsteg, och att de tränar på hur de ska hantera konflikter och hävda sig.

Viktminskningsprogram och Strukturerat Stöd

De nationella riktlinjerna för vård vid obesitas rekommenderar att personer med obesitas erbjuds strukturerat stöd och program för viktreduktion som är baserade på en multimodal strategi. Dessa program innehåller i olika omfattning element från basprogrammet (kost, motion och beteende). Eftersom obesitas är en kronisk sjukdom med biologiska, genetiska och hormonella påverkansfaktorer, beror framgången med en viktreduktion inte bara på viljestyrka och motivation. Även medicinska, psykologiska och sociala faktorer spelar en viktig roll. Därför bör det valda programmet passa den individuella livssituationen.

Program och strukturerade metoder vars nytta har undersökts och används i svensk vård inkluderar bland annat:

• Gruppbaserad behandling inom primärvården: Många regioner erbjuder gruppträffar och utbildningar, ofta ledda av dietist, fysioterapeut och/eller psykolog/beteendevetare. Dessa program fokuserar på att lära ut hälsosamma matvanor, ökad fysisk aktivitet och förändring av beteenden genom metoder som KBT (Kognitiv Beteendeterapi). Dessa insatser är ofta en del av det multimodala konceptet som erbjuds vid vårdcentraler eller specialistkliniker.
• Remiss till specialistvård: Vid behov av intensivare eller mer avancerad behandling (särskilt vid högre BMI) remitteras patienten till en obesitas- eller överviktsmottagning (ofta kallad Obesitascentrum). Dessa kliniker erbjuder skräddarsydda och omfattande program där medicinering, kirurgisk bedömning och psykosocialt stöd integreras.
• Very-Low-Calorie-Dieter (VLCD/LCD) under medicinsk övervakning: Vissa program använder sig av VLCD (Very Low Calorie Diet) eller LCD (Low Calorie Diet)-produkter (s.k. måltidsersättningar) för en snabbare start på viktnedgången. Detta sker alltid under noggrann övervakning av sjukvården (läkare och dietist) för att säkerställa att inga näringsbrister uppstår och för att sedan följa upp med övergång till balanserad kost.
• Digitala och regionala hälsoprogram: Flera regioner och privata aktörer erbjuder digitala verktyg och program, som kan vara delvis eller helt finansierade av Regionen, för att ge stöd i form av kostregistrering och videomöten med vårdpersonal.

Dessa program är oftast kostnadsfria eller subventionerade via patientavgiften, beroende på din regions riktlinjer och om de tillhandahålls inom ramen för det högkostnadsskyddet. Vänligen kontakta din vårdcentral eller din region för information om vilka specifika program och remissvägar som finns tillgängliga där du bor.

Läkemedelsbehandling vid obesitas

Läkemedel för viktreduktion används i regel som ett komplement till livsstilsförändringar. Hos patienter med ett BMI över 30 eller över 27 med viktrelaterade följdsjukdomar kan de vara ett viktigt ytterligare behandlingsalternativ. Särskilt när ingen tillräcklig viktnedgång uppnås trots en tydlig livsstilsförändring eller när viktrelaterade följdsjukdomar kräver snabb intervention. Den bästa effekten uppnås av dessa läkemedel i kombination med en långsiktig anpassning av kost- och motionsvanor. En strukturerad läkaruppföljning eller kompletterande program kan öka chanserna för framgång.

Bland de vanligaste läkemedlen som kan användas i Sverige för viktreduktion finns Wegovy®, Saxenda® och Mounjaro®:

• Wegovy® är en utveckling av den danska läkemedelstillverkaren Novo Nordisk. Det receptbelagda läkemedlet är sedan 2025 godkänt i Sverige för behandling av övervikt och obesitas. Det innehåller den aktiva substansen Semaglutid.
• Saxenda® marknadsförs också av Novo Nordisk. Det receptbelagda medlet för att stödja viktreduktion vid övervikt och obesitas är godkänt här sedan 2015. Det innehåller den aktiva substansen Liraglutid. Förutom de ovan beskrivna förutsättningarna för användning är Saxenda® även lämpligt för ungdomar från 12 års ålder som har fått diagnosen obesitas och vars vikt är över 60 kg.
• Mounjaro® är ett receptbelagt läkemedel som den amerikanska tillverkaren Eli Lilly lanserade för behandling av typ 2-diabetes år 2022. Sedan slutet av 2023 är Mounjaro® dessutom godkänt i EU för understödjande behandling vid obesitas och övervikt. Det innehåller Tirzepatid.

Semaglutid och Liraglutid härmar effekten av kroppens eget tarmhormon GLP-1 (inkretin hormon). Som så kallade GLP-1-receptoragonister ser de till att insulin bildas och utsöndras i bukspottkörteln. Dessutom fördröjer de magtömningen, vilket leder till en ökning av mättnadskänslan och en dämpning av hungerkänslan.

Den aktiva substansen Tirzepatid härmar förutom GLP-1 ett ytterligare inkretin hormon: GIP. Därför handlar det om en dual receptor-agonist. Precis som GLP-1 spelar GIP en viktig roll i stabiliseringen av blodsockernivån.

Kirurgisk Terapi

Först när den konservativa behandlingen under en period av minst 6 månader inte har lett till behandlingsmålet och det föreligger extrem obesitas, bör kirurgisk terapi, även kallad bariatrisk kirurgi (fetmaoperation), övervägas. Man talar om extrem obesitas vid ett BMI över 40 eller vid ett BMI över 35 om viktrelaterade följdsjukdomar föreligger. Kirurgiska ingrepp vid obesitas syftar till långsiktig viktreduktion och kan avsevärt förbättra följdsjukdomar som typ 2-diabetes, högt blodtryck och fettomsättning störningar, eller till och med leda till remission.

Det finns olika möjligheter för kirurgisk behandling av obesitas. Beroende på operationstyp är målet att:

• minska mängden mat som kan intas vid varje måltid.
• mättnadskänslan infinner sig tidigare.
• begränsa kroppens upptag av vissa näringsämnen

Beroende på respektive metod förlorar patienterna mellan 40 och 80 % av sin övervikt.

Detta är de vanligaste kirurgiska metoderna vid obesitas:

• Magsäcksband: Med syftet att undertrycka hungerkänslan lindas ett silikonband runt den övre delen av magsäcken. Följden: En liten förmage skapas. När den fylls med mat, signalerar magsäcken mättnad.
• Gastric Sleeve: Magsäcken reduceras till en volym av cirka 100 till 120 milliliter, så att endast en liten, slang liknande magsäck återstår. Mättnadskänslan infinner sig snabbare.
• Gastrisk bypass: Genom den gastriska bypassen kringgås en stor del av magsäcken och tunntarmen och används inte längre. Eftersom endast en liten magrest kvarstår för matintag, infinner sig mättnadskänslan redan efter mycket små mängder mat. Denna "omväg" medför en snabb och tydlig viktreduktion.